En av de stora

En av de stora operasångerskorna har lämnat oss Elisabeth Söderström. Jag hade förmånen att se och höra henne i Ariadne på Naxos på operan i Stockholm hösten 1980 och vid en fin konsert på Solliden på Skansen ett par år senare. Hösten 1959 så sjunger hon mot Jussi Björling i Faust på Met. Båda är i högform, jag vet det eftersom jag hade föreställningen på kassettband tidigare.
Skall se om den inte finns överförd på CD.

Åk inte ner och ni som är där: Åk hem!

Ett fordon ur den svenska afghanistanstyrkans körde nyligen på en landmina med en dödad afghansk tolk och ett par skadade soldater som följd. Naturligtvis tragiskt. Men vad har dom där att göra? Man behöver inte försvara talibanerna men när USA försöker agera fredsängel bör man se upp. Deras sändebud har vid flera tillfällen uppmanat dom Europeiska länderna att skicka fler soldater till Afghanistan. Det hörs en del röster mot den svenska truppinsatsen, bl.a från den otröttlige Thage G Peterson, men det behövs fler och fler röster som högljutt säger ifrån om galenskapen i att delta i USAs krig i Afghanistan. Afghanerna behöver inte någon militär närvaro utan dom behöver hjälp med att bygga upp sitt land istället.

Operan åt folket

När jag började gå på operan i Stockholm, våren 1980, kostade ex biljetterna på andra radens
fond: 60 kr och tredje nedre radens fond: 30 kr. Det var billigt tack vare att staten gick in med pengar. Idag kostar motsvarande biljetter:420/540 - 280/360 beroende på om det är en vardag eller ett veckoslut som man går. "På den tiden" hade Konsum-Stockholm (eller om var KF:s) en tidning som hette: Storstaden och som hade abonnemang på operan. Även om salig Skådebanan, inte hade så mycket billigare biljetter så slog man ett slag för operan i alla fall. När prisnivån på biljetterna på ett av statens "musikhus" som fostrat bl.a Jussi Björling, är så hög så kommer det knappast att locka den som aldrig tidigare varit på operan.

Är facket tandlöst?

Som gammal medlem i ett av våra största fackföreningar är jag - fortfarande - förvånad över att
en del fackföreningar tycker det är riktigt med individuella löner. På ett företag gick man ut och frågade medlemmarna om de ville löneförhandla själv. Flertalet röstade ja. Men om nu "lilla duktiga men försynta Lisa" inte kan prata för sig i en löneförhandling med en chef som är tämligen hård, så är loppet kört för Lisas del.
Fackföreningarnas roll är att tänka kollektivt och inte gå ut i sina medlemstidningar och skriva "så löneförhandlar du själv". Facket måste bort från det här tankesättet för risken finns att facket slår undan benen på sig själv.